Varför känns livet så svårt ibland? Så himla meningslöst... Vad man än gör så blir allt bara skit. Jag orkar inte med mer skit nu. Jag vill vara lycklig och må bra! Är det för mycket begärt? Att le och mena det, ska det verkligen vara så svårt?

Hur ska jag kunna fortsätta kämpa och försöka ta mig upp när jag inte längre hittar motivation? Hur ska jag kunna kämpa när det enda jag vill är att ge upp? Det finns inte en människa i världen som kan öppna munnen och få allting att låta rätt och perfekt, det går inte. Man gör misstag, men hur länge ska man behöva straffas för dom? Kommer det aldrig någonsin räcka med en ursäkt? Om inte, är det då värt att ens försöka hålla kontakten? Vara vänner? Umgås? Jag vet vad jag vill, men vet inte hur länge jag orkar stå emot. Det finns 7 stycken som jag aldrig, ALDRIG, i hela mitt liv vill förlora. Jag hoppas ni vet vilka ni är. Det är ni som lyser upp min trista, gråa vardag. Det är ni som får mig att kämpa lite extra. Det är ni, och inga andra, som betyder livet. Jag älskar er, A, A, J, C, M, G och E! Ni finns inom mig.

Att alltid känna som jag gör, att alltid leva under ett ständigt hot, det är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Varje morgon är det precis som att det är något som försöker hindra mig från att stiga upp ur sängen och påbörja ännu en ny dag. Att vara rädd för nånting som inte ens är verkligt, hur går det ihop? Är det i mitt huvud all rädsla uppkommer? Är det mina egna tankar som skapar hindren som gör det så jobbigt att leva? Att vara nöjd och lycklig borde vara enkelt, men varför klarar jag aldrig av det?

Dessa hjärnspöken som lever i mitt huvud, och som jag vet aldrig kommer att försvinna, är det verkligen någon som till 100% kommer att acceptera det? Inte trycker ner mig, bara för att ni vet att jag är lätt att trycka ner?

Att försöka leva ett så normalt liv jag kan, är inte ens i närheten av att vara lätt. Jag är redan 19 år och jag har fortfarande så himla mycket kvar tills den dagen jag känner att nu lever jag mitt liv som en ganska normal människa. Men jag tänker inte ge upp, även om jag ser väldigt mörkt på min framtid så finns det större ljus i livet som gör det värt att kämpa för.

Att le och verkligen mena det, det är det som är min riktiga utmaning.