Att alltid känna som jag gör, att alltid leva under ett ständigt hot, det är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Varje morgon är det precis som att det är något som försöker hindra mig från att stiga upp ur sängen och påbörja ännu en ny dag. Att vara rädd för nånting som inte ens är verkligt, hur går det ihop? Är det i mitt huvud all rädsla uppkommer? Är det mina egna tankar som skapar hindren som gör det så jobbigt att leva? Att vara nöjd och lycklig borde vara enkelt, men varför klarar jag aldrig av det?

Dessa hjärnspöken som lever i mitt huvud, och som jag vet aldrig kommer att försvinna, är det verkligen någon som till 100% kommer att acceptera det? Inte trycker ner mig, bara för att ni vet att jag är lätt att trycka ner?

Att försöka leva ett så normalt liv jag kan, är inte ens i närheten av att vara lätt. Jag är redan 19 år och jag har fortfarande så himla mycket kvar tills den dagen jag känner att nu lever jag mitt liv som en ganska normal människa. Men jag tänker inte ge upp, även om jag ser väldigt mörkt på min framtid så finns det större ljus i livet som gör det värt att kämpa för.

Att le och verkligen mena det, det är det som är min riktiga utmaning.